One year later...
Den 3:e juni 2009 blev jag skjutsad ner till Smygehuk för att påbörja promenaden min. Skrev han med ett leende på läpparna.
"Gick du själv?" Ja. Jag frågade självklart runt bland folk om någon var intresserad. Men det är tydligen mer intressant att springa i ekorrhjulet än att se sveriges vägar till fots. Oj oj oj, ni vet inte vad ni missade. Men att jag inte fick sällskap var aldrig något hinder. Det var snarare skönt att inte behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv. Jag kunde ju stanna när jag ville, äta när jag var hungrig och gå precis de vägar jag själv, eller kronan i vissa fall, valde. Allt var på mina villkor.
Så här ett år senare saknar jag det jävligt mycket och inser att jag onekligen måste och kommer göra något liknande igen. Kanske gå resterande bit upp till treriksröset, kanske längs västkusten eller över sjön och promenera i amerikat.
Jag åt den godaste apelsinen jag någonsin ätit, fick fler fästingar än jag någonsin fått och träffade de skönaste främlingar jag någonsin mött. Sovplatserna varierade från den sämsta (i en hög med stenar) till den bästa (på bänk i stuga med eld i grillen och en bok på magen). Vädret varierade från den varmaste, mest vindstilla till det blötaste vid Västerås.
Om jag funderade på att avbryta vandringen? Nej, under de drygt en och en halv månaderna jag var ute var det bara en morgon under första veckan som humöret tyckte att jag skulle gå hem. Och det varade bara en timme eller två. Beslutet att ge sig ut på långvandring är nog det jag är mest nöjd med någonsin.
Jag har varit ifrån skåne i lite drygt ett år nu. Och snart har jag bott i Härnösand ett år. Jag tänkte mig från början att jag skulle stanna här ett år, eller två. Och nu känns det som att det nog blir ett år till. Om jag bara får tag på ett jobb. Frågan är hur det kommer kännas att flytta ner igen. Jag har vant mig genom åren att inte träffa norrlands-systern men än någon eller några gånger om året. Nu ses vi varje vecka. Det kommer bli svårt att slita sig från lillkillen... Bip-bop-bop-bop liksom.
Nå... den dagen den sorgen.
Nu väntar snart midsommar och den årliga (förrutom förra året) midsommarfesten ute på landet. Och efter det Peace&Love, en skånevecka, Arvikafestivalen, en skånevecka till, Helsingborgsfestivalen och sen ett besök på Urkult. Det kommer bli en bra sommar.
Peace!
"Gick du själv?" Ja. Jag frågade självklart runt bland folk om någon var intresserad. Men det är tydligen mer intressant att springa i ekorrhjulet än att se sveriges vägar till fots. Oj oj oj, ni vet inte vad ni missade. Men att jag inte fick sällskap var aldrig något hinder. Det var snarare skönt att inte behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv. Jag kunde ju stanna när jag ville, äta när jag var hungrig och gå precis de vägar jag själv, eller kronan i vissa fall, valde. Allt var på mina villkor.
Så här ett år senare saknar jag det jävligt mycket och inser att jag onekligen måste och kommer göra något liknande igen. Kanske gå resterande bit upp till treriksröset, kanske längs västkusten eller över sjön och promenera i amerikat.
Jag åt den godaste apelsinen jag någonsin ätit, fick fler fästingar än jag någonsin fått och träffade de skönaste främlingar jag någonsin mött. Sovplatserna varierade från den sämsta (i en hög med stenar) till den bästa (på bänk i stuga med eld i grillen och en bok på magen). Vädret varierade från den varmaste, mest vindstilla till det blötaste vid Västerås.
Om jag funderade på att avbryta vandringen? Nej, under de drygt en och en halv månaderna jag var ute var det bara en morgon under första veckan som humöret tyckte att jag skulle gå hem. Och det varade bara en timme eller två. Beslutet att ge sig ut på långvandring är nog det jag är mest nöjd med någonsin.
Jag har varit ifrån skåne i lite drygt ett år nu. Och snart har jag bott i Härnösand ett år. Jag tänkte mig från början att jag skulle stanna här ett år, eller två. Och nu känns det som att det nog blir ett år till. Om jag bara får tag på ett jobb. Frågan är hur det kommer kännas att flytta ner igen. Jag har vant mig genom åren att inte träffa norrlands-systern men än någon eller några gånger om året. Nu ses vi varje vecka. Det kommer bli svårt att slita sig från lillkillen... Bip-bop-bop-bop liksom.
Nå... den dagen den sorgen.
Nu väntar snart midsommar och den årliga (förrutom förra året) midsommarfesten ute på landet. Och efter det Peace&Love, en skånevecka, Arvikafestivalen, en skånevecka till, Helsingborgsfestivalen och sen ett besök på Urkult. Det kommer bli en bra sommar.
Peace!
