Härnösand
Vandraren har ingenstans att gå när han kommit fram till slutet... Ja nu är långpromenaden slut. Tog mig till Hudiksvall varifrån jag tog buss och tåg hit till Härnösand. Varför? Dels för att jag ville ha möjlighet att delta på Urkult och dels för att jag kände mig grymt nöjd med min vandring. Så en vecka mer eller mindre spelade ingen större roll. Det känns gött att vara framme, men jag hade lätt kunnat spenadera flera månader till på detta viset. Det är lätt den bästa sommaren jag haft.
"Då har du ju fuskat sista biten"
Nej... det går inte att fuska. Om man inte insett det så har man inte förstått anledningen till varför jag gått. Det har aldrig varit en tävling. Det har aldrig varit något jag måste klara av. Det är bara något jag ville göra, något jag gjort. Levt.
Men vad har hänt sedan campingen?
Det har blivit betydligt mer uppför och nerför. På vägarna alltså. Jag vet inte om det klassas som berg men annars kan vi säga kullar. Det är mycket mer kullar här i norrland än i Skåne. Psykiskt har det bara gått uppför sedan jag kom in i Gästrikland. Ja grabbar, jag är kär. Ni vet så där så att tårna står vinkelrätt rakt upp och skägget växer fem centimeter om dagen. Kär i norrland. Det dröjde över en månad innan någon stannade för att erbjuda skjuts. Sen gick inte många dagar innan nummer två stannar med sin flakbil. Killen har långt hår och bryter på... amerikanska(?). Hans indianliknande ansikte ler brett när jag säger vad jag pysslar med. Han tycker det är ett "soft" sätt att spendera sommaren. Jag kände fort att Hippie-kraften var stark i honom. Och det verkar det som att den är överlag här i norrland. (Högst troligt att jag därför blev kär så fort) För sedan träffar jag en härlig tjej som bjuder på te och nötter i en liten, underbar stuga. Det snackades kollektiv, ungdomsverksamhet och rovdjur. Hon hade sett björnspår i närheten och troligtvis nästan blivit nersprungen av två vargar mitt i natten. Detta samtal gjorde mig lite nojig när jag senare skulle slå upp tältet i skogen. Men tyvärr fick jag varken se eller höra varg eller björn.
Vet inte riktigt vad som händer nu. Kanske Urkult, kanske inte. Oavsett vilket så blir det antagligen några promenader på lederna som finns häromkring. Tänkte spana lite här uppe och se vad det finns för möjligheter till jobb också och kanske stanna här ett tag. Inget bestämt ännu, men det hade varit roligt.
Så... Sommarens långvandring är slut och jag vilar ut hos syster. Peace! hehe
"Då har du ju fuskat sista biten"
Nej... det går inte att fuska. Om man inte insett det så har man inte förstått anledningen till varför jag gått. Det har aldrig varit en tävling. Det har aldrig varit något jag måste klara av. Det är bara något jag ville göra, något jag gjort. Levt.
Men vad har hänt sedan campingen?
Det har blivit betydligt mer uppför och nerför. På vägarna alltså. Jag vet inte om det klassas som berg men annars kan vi säga kullar. Det är mycket mer kullar här i norrland än i Skåne. Psykiskt har det bara gått uppför sedan jag kom in i Gästrikland. Ja grabbar, jag är kär. Ni vet så där så att tårna står vinkelrätt rakt upp och skägget växer fem centimeter om dagen. Kär i norrland. Det dröjde över en månad innan någon stannade för att erbjuda skjuts. Sen gick inte många dagar innan nummer två stannar med sin flakbil. Killen har långt hår och bryter på... amerikanska(?). Hans indianliknande ansikte ler brett när jag säger vad jag pysslar med. Han tycker det är ett "soft" sätt att spendera sommaren. Jag kände fort att Hippie-kraften var stark i honom. Och det verkar det som att den är överlag här i norrland. (Högst troligt att jag därför blev kär så fort) För sedan träffar jag en härlig tjej som bjuder på te och nötter i en liten, underbar stuga. Det snackades kollektiv, ungdomsverksamhet och rovdjur. Hon hade sett björnspår i närheten och troligtvis nästan blivit nersprungen av två vargar mitt i natten. Detta samtal gjorde mig lite nojig när jag senare skulle slå upp tältet i skogen. Men tyvärr fick jag varken se eller höra varg eller björn.
Vet inte riktigt vad som händer nu. Kanske Urkult, kanske inte. Oavsett vilket så blir det antagligen några promenader på lederna som finns häromkring. Tänkte spana lite här uppe och se vad det finns för möjligheter till jobb också och kanske stanna här ett tag. Inget bestämt ännu, men det hade varit roligt.
Så... Sommarens långvandring är slut och jag vilar ut hos syster. Peace! hehe
Kungsgårdens camping
Jag är nu på Kungsgårdens camping vid Sandviken. Min skåne-syster med familj är, precis som jag, på väg till norrlands-systern. De valde dock ett snabbare färdsätt och tog husbilen. Det beslutet gillade jag för nu får jag njuta av lite camping-bekvämligheter. Dusch är riktigt najs ska jag tala om.
En vilodag blev det direkt efter Västerås. Vilodagar spenderas bäst djupt i en bok. Eller två om den, som i mitt fall, tar slut. Viss vikt är värd att bära. I måndags kom jag fram till en avspärrning. På håll tänkte jag: "Äh, det gäller bara bilar. Jag kommer säkert förbi, jag går ju." När jag kommit fram ser jag nästa skylt: översvämning. Eftersom jag egentligen inte ville gå någon omväg önskade jag att någon av vännerna hemifrån varit närvarande och sagt ett "jag tror inte du vågar". Men nu var jag ensam så jag följde snällt de orange pilarna västerut. Knappt en mil senare kommer jag fram till ytterligare en översvämning. Denna gången kunde jag se vattnet och inga skyltar fanns. Det var ingen större grej, bilar kunde lätt ta sig genom. Så av med skor och strumpor. Att gå barfota på en översvämmad grusväg med tjugo kg på ryggen känns i fötterna om ni inte redan visste. Eftersom de pyttesmå kornen sköljts iväg så... Ja, man kan säga att det tar bort all gammal hud under fötterna. Och en del ny hud också skulle jag tro. Senare den dagen blev jag jagad av mygg. Jag har aldrig sett så mycket mygg innan och eftersom jag gick ganska (och med "ganska" menar jag "väldigt") länge och slogs med myggen innan jag kom på den smarta idén att rulla ner de uppkavlade byxorna, ta på en långärmad tröja och smeta in mig i myggolja, så talar vi inte mer om det.
Ett tal att fira är talet 10. Så många fästingar har jag hittat, på drygt en månad. Tre av dem hann jag dock se innan de ätit sig fast. Kanske skulle tagit en sån dår vaccinationsspruta ändå, senaste "plockningen" blev inte så lyckad.
Jag funderar på att behålla mitt helskägg även efter promenaden. Tror jag börjar gilla det.
Ja, vänner. Nu är det inte säkert att det blir fler inlägg innan jag är framme. Vet inte hur det kommer se ut med internetcaféer och biblioteksdatorer nu mer... Men puss på er i alla fall.
En vilodag blev det direkt efter Västerås. Vilodagar spenderas bäst djupt i en bok. Eller två om den, som i mitt fall, tar slut. Viss vikt är värd att bära. I måndags kom jag fram till en avspärrning. På håll tänkte jag: "Äh, det gäller bara bilar. Jag kommer säkert förbi, jag går ju." När jag kommit fram ser jag nästa skylt: översvämning. Eftersom jag egentligen inte ville gå någon omväg önskade jag att någon av vännerna hemifrån varit närvarande och sagt ett "jag tror inte du vågar". Men nu var jag ensam så jag följde snällt de orange pilarna västerut. Knappt en mil senare kommer jag fram till ytterligare en översvämning. Denna gången kunde jag se vattnet och inga skyltar fanns. Det var ingen större grej, bilar kunde lätt ta sig genom. Så av med skor och strumpor. Att gå barfota på en översvämmad grusväg med tjugo kg på ryggen känns i fötterna om ni inte redan visste. Eftersom de pyttesmå kornen sköljts iväg så... Ja, man kan säga att det tar bort all gammal hud under fötterna. Och en del ny hud också skulle jag tro. Senare den dagen blev jag jagad av mygg. Jag har aldrig sett så mycket mygg innan och eftersom jag gick ganska (och med "ganska" menar jag "väldigt") länge och slogs med myggen innan jag kom på den smarta idén att rulla ner de uppkavlade byxorna, ta på en långärmad tröja och smeta in mig i myggolja, så talar vi inte mer om det.
Ett tal att fira är talet 10. Så många fästingar har jag hittat, på drygt en månad. Tre av dem hann jag dock se innan de ätit sig fast. Kanske skulle tagit en sån dår vaccinationsspruta ändå, senaste "plockningen" blev inte så lyckad.
Jag funderar på att behålla mitt helskägg även efter promenaden. Tror jag börjar gilla det.
Ja, vänner. Nu är det inte säkert att det blir fler inlägg innan jag är framme. Vet inte hur det kommer se ut med internetcaféer och biblioteksdatorer nu mer... Men puss på er i alla fall.
Västerås
Ja nu sitter jag, äntligen, vid en dator i Västerås. Efter att ha sökt och frågat hur många som helst blev det internet på stadsbiblioteket. För fan Västerås, har ni hört talas om internetcafé? Det är inte superskoj att springa runt i stan när det regnar och man är dyblöt. Och eftersom det har regnat i tre dagar nu, eller är det fyra?, så måste jag nog skaffa en ny karta innan den jag har trillar sönder.
Efter Motala tog jag sikte på Vingåker och vännen som bor där. Det blev i princip bara småvägar hela vägen dit, ett tag till och med så små att jag trodde jag var fel. Visste inte att sådana "öde" grusvägar var utmärkta på min karta. Trevliga vägar var det i alla fall och på vägen passerade jag bland annat Tjällmo, Grytgöl och Regna. Väl framme i Vingåker blev det lyx och fest. Fick låna både dusch och säng! och träffa trevligt folk. Helt underbart! Stort Tack till er alla där!
Jag begav mig av ganska tidigt på söndagsmorgonen och via Alberga och Tumbo hamnade jag här. På vägen hit blev jag bjuden på te och kakor då jag lyckades pricka in att gå förbi Lista kyrka just den vecka de öppnat som vägkyrka. Fick också ta del av kyrkans historia, och att de har en medeltida dörr med ingraverade runor tyckte jag var mäkta tufft.
Det östgötska och sörmländska djurlivet har bjudit på ett par intressanta möten. En dag fick jag se, för första gången, en snok. Hon kom och mötte mig mitt på vägen och följde med en liten stund innan hon slank iväg in i gräset. Jag har också fått träffa ett par rådjur på riktigt, riktigt nära håll. Vackra djur det där.
Jag har varit ute i över en månad nu och det är inte överdrivet långt kvar till Härnösand. Jag räknar med att, eller hoppas, vara framme till min födelsedag. Härnösand är förresten "nya" slutmålet om jag inte skrivit det tidigare. Och eftersom jag ska vara där igen sista helgen i augusti tror jag inte att jag åker tillbaka till Skåne när jag kommit fram. Funderar på att se hur Högakusten-leden ser ut, och kanske någon mer led om det finns några fler i närheten.
När det gäller föda så håller jag på att plocka fram en ny, hälsosam diet. Det finns en del basprodukter man grundar med: Pulversoppor, äpplen, ost-tortellini, hirs, tonfisk och framförallt massor med glass. Det är dock väldigt viktigt att komplettera med följande: köttbullar (som tvärtemot vad det står på förpackningen inte alls behöver förvaras i kylskåp), chocolate chip cookies, ölkorv, nötter av alla slag och bär som plockas längs vägen (vilda bär är alltid godare än odlade).
Jag kommer utveckla denna diet mer och namnge den när jag känner att den är fulländad. Hoppas det smakar!
Vidare mot Gävle! (tror jag det blir)
Efter Motala tog jag sikte på Vingåker och vännen som bor där. Det blev i princip bara småvägar hela vägen dit, ett tag till och med så små att jag trodde jag var fel. Visste inte att sådana "öde" grusvägar var utmärkta på min karta. Trevliga vägar var det i alla fall och på vägen passerade jag bland annat Tjällmo, Grytgöl och Regna. Väl framme i Vingåker blev det lyx och fest. Fick låna både dusch och säng! och träffa trevligt folk. Helt underbart! Stort Tack till er alla där!
Jag begav mig av ganska tidigt på söndagsmorgonen och via Alberga och Tumbo hamnade jag här. På vägen hit blev jag bjuden på te och kakor då jag lyckades pricka in att gå förbi Lista kyrka just den vecka de öppnat som vägkyrka. Fick också ta del av kyrkans historia, och att de har en medeltida dörr med ingraverade runor tyckte jag var mäkta tufft.
Det östgötska och sörmländska djurlivet har bjudit på ett par intressanta möten. En dag fick jag se, för första gången, en snok. Hon kom och mötte mig mitt på vägen och följde med en liten stund innan hon slank iväg in i gräset. Jag har också fått träffa ett par rådjur på riktigt, riktigt nära håll. Vackra djur det där.
Jag har varit ute i över en månad nu och det är inte överdrivet långt kvar till Härnösand. Jag räknar med att, eller hoppas, vara framme till min födelsedag. Härnösand är förresten "nya" slutmålet om jag inte skrivit det tidigare. Och eftersom jag ska vara där igen sista helgen i augusti tror jag inte att jag åker tillbaka till Skåne när jag kommit fram. Funderar på att se hur Högakusten-leden ser ut, och kanske någon mer led om det finns några fler i närheten.
När det gäller föda så håller jag på att plocka fram en ny, hälsosam diet. Det finns en del basprodukter man grundar med: Pulversoppor, äpplen, ost-tortellini, hirs, tonfisk och framförallt massor med glass. Det är dock väldigt viktigt att komplettera med följande: köttbullar (som tvärtemot vad det står på förpackningen inte alls behöver förvaras i kylskåp), chocolate chip cookies, ölkorv, nötter av alla slag och bär som plockas längs vägen (vilda bär är alltid godare än odlade).
Jag kommer utveckla denna diet mer och namnge den när jag känner att den är fulländad. Hoppas det smakar!
Vidare mot Gävle! (tror jag det blir)
Motala
Dagarna och, kanske framför allt, nätterna på John Bauer-leden kändes som ren semester. Vackert, småländskt natur- och kulturlandskap med skogsstigar och grusvägar istället för hård asfalt under fötterna. Den största bekvämligheten var förstås de fasta vindskydden som jag kunde bre ut mig i. Ja, inte i det vid IKHP-stugan eller det söder om Gränna. Men så är det nog inte heller meningen att man ska sova i dem.
Jag blev tvungen, trots att jag lovat mig själv efter tidigare erfarenheter att aldrig göra om det, att korsa hagar med kor i. Men efter några lugnande ord från en bonde, som för övrigt var väldigt trevlig och kom tillbaka en extra gång till mig för att snacka och bjuda på kaffe, vågade jag mig genom den första och sen gick det som en dans. Mer sällskap fick jag av några killar och en liten tre-årig flicka vid ett av vindskydden. Korv bjöd de på som passade utmärkt till den pasta jag kokat.
Värt att nämna är också Pukasjön. Jag har snart läst klart Walden av Thoreau och denna sjön bjöd på precis den stämning jag tror skulle infinna sig om man satt vid Walden. Rogivande så det stänker om det.
Väl ute på vägarna igen har jag lunkat på genom bland annat Ödeshög och Vadstena. Två mysiga städer värt ett besök om ni kommer där förbi. En trevlig pratstund fick jag med en cyklande herre just i utkanten av Vadstena. Och så tror jag att jag träffat södra Sveriges mest godhjärtade och trevliga man. Björn heter han. Jag blev inbjuden at låna dusch, dicka kall juice och dessutom så fick jag en god tallrik fil, Men bäst av allt var att höra om de platser denne beresta herrn har varit på. En mycket trevlig stund, som jag är mycket tacksam för, blev det alltså innan jag promenerade vidare.
Nu sitter jag på ett internetcafé i Motala och ska vila och undvika den stekande solen ett par timmar innan jag letar nya vägar norrut.
Jag tackar för alla kommentarer jag fått, men då jag ont om tid vid datorn har
kan jag tyvärr inte bjuda er på något vänligt svar.
Vilken poet jag är. Ha det gått vänner. Och alla andra som jag inte känner!
Jag blev tvungen, trots att jag lovat mig själv efter tidigare erfarenheter att aldrig göra om det, att korsa hagar med kor i. Men efter några lugnande ord från en bonde, som för övrigt var väldigt trevlig och kom tillbaka en extra gång till mig för att snacka och bjuda på kaffe, vågade jag mig genom den första och sen gick det som en dans. Mer sällskap fick jag av några killar och en liten tre-årig flicka vid ett av vindskydden. Korv bjöd de på som passade utmärkt till den pasta jag kokat.
Värt att nämna är också Pukasjön. Jag har snart läst klart Walden av Thoreau och denna sjön bjöd på precis den stämning jag tror skulle infinna sig om man satt vid Walden. Rogivande så det stänker om det.
Väl ute på vägarna igen har jag lunkat på genom bland annat Ödeshög och Vadstena. Två mysiga städer värt ett besök om ni kommer där förbi. En trevlig pratstund fick jag med en cyklande herre just i utkanten av Vadstena. Och så tror jag att jag träffat södra Sveriges mest godhjärtade och trevliga man. Björn heter han. Jag blev inbjuden at låna dusch, dicka kall juice och dessutom så fick jag en god tallrik fil, Men bäst av allt var att höra om de platser denne beresta herrn har varit på. En mycket trevlig stund, som jag är mycket tacksam för, blev det alltså innan jag promenerade vidare.
Nu sitter jag på ett internetcafé i Motala och ska vila och undvika den stekande solen ett par timmar innan jag letar nya vägar norrut.
Jag tackar för alla kommentarer jag fått, men då jag ont om tid vid datorn har
kan jag tyvärr inte bjuda er på något vänligt svar.
Vilken poet jag är. Ha det gått vänner. Och alla andra som jag inte känner!
